Sötnos! Gere som valp i maj -96.Gere kom till oss våren -96, och han var verkligen en efterlängtad valp!

Jag och min dåvarande sambo hade i nära tre års tid pratat om att skaffa oss en hund i allmänhet, och då allra helst en rottweiler i synnerhet. Vi läste på ordentligt i all tillgänglig litteratur, skaffade oss all information om rasen som vi kunde hitta, och planerade på alla möjliga sätt inför vårt hundinförskaffande. Vi lusläste också allehanda hundtidningar från vänner och bekanta, företrädelsevis SKK:s tidning HundSport och SBK:s tidning Brukshunden, för att på så vis kunna utröna från vilken kennel det skulle vara lämpligt att köpa vår valp. Så småningom kände vi oss redo! Vi hade valt ut ett litet antal kennlar som vi var intresserade av, läget i privatlivet var det rätta, och det var dags att börja ringa!

Faunus Q-kull födda i mars -96En av de första vi ringde till var Gun Bergqvist på Faunus kennel, och under vårt långa telefonsamtal lät det nog som om hon hade en valpkull på gång som kunde tänkas passa oss. Vi blev upplysta om stamtavla och födelsedatum, och var sedan välkomna att komma och titta när valparna fyllt fem veckor.

Så vi åkte självklart och tittade på kullen för första gången vid fem veckors ålder, och de var naturligtvis oerhört hjärteknipande gulliga. Vi hälsade på både fadern Kolshester´s Münchhausen och modern Zarstø´s Loch-Ness, och tyckte att båda verkade mycket sociala och trevliga. Besöket blev mycket långvarigt, och vi diskuterade allt möjligt som rörde rottweilerrasen, uppfostran, och dressyr. Vi poängterade också att vi hade stora planer för den lilla valpen, både vad det gällde bruks- och utställningstävlande. Vid sex veckor var vi sedan där igen, och ytterligare en tredje gång vid sju veckor, innan vi slutligen skulle få hämta hem "den utvalde" vid åtta veckors ålder.

Gere som valp, med liten kamptross, i maj -96. När vi var där vid "sjuveckors-titten" så skulle vi också välja vilken av de åtta valparna vi ville ha, eftersom vi hade fått den stora äran av att få välja först.

Vi ville ha en hane, så de tre tikarna plockade vi undan på en gång. Jag var ju också helt inställd på att jag ville ha en valp som skulle passa både till bruks och utställning, så jag och Gun gick noga igenom hanvalparna en efter en. Alla såg bra ut, men två stycken hade obetydliga skönhetsfel, som visserligen med största sannolikhet skulle ha vuxit bort, men för att vara på den säkra sidan tog vi undan dem också.

Vem kan motstå den blicken? Gere som valp vilar på pappas träsko maj -96. Så hade vi då tre hanvalpar kvar, som alla var glada, pigga, fulla av liv, och såg ungefär lika bra ut... Vilken beslutsångest!

Helt plötsligt går en av valparna fram till min sambo, lägger sig på hans fötter, och somnar tvärt! Och han smälter genast, förstås! "Den här ska vi ha!", säger min sambo bestämt, redan fuktig i ögat... "Nu ska vi inte förhasta oss...", säger jag, och tar upp en av de andra valparna för titta på den ytterligare en gång.

Och så gick det kanske tio minuter...

Plötsligt känner jag hur något litet varmt kryper upp på mina fötter och trampar runt... Det är samma valp! Nu tar den sig upp på mina fötter istället, snurrar ihop sig, och somnar omedelbart på mina fötter också!

Ja, då var det ju ingen idé att kämpa emot längre...

Ett favoritställe genom åren! Gere som valp på sommarstället i Vallentuna våren -96. "Han har nog valt er redan! Ibland får man inte bestämma själv...", sade Gun med ett leende, och det var ju bara att konstatera att så var det! Så det fick bli vår utvalda lilla valp, fast det ju egentligen var han som valde oss!

Och en vecka senare kunde vi stolta hämta hem vårt lilla busfrö!

Han anpassade sig väldigt snabbt till sitt nya hem, och hade inte alls några problem med att acklimatisera sig, utan vande sig snabbt vid rutinerna hos oss. Redan från och med den första natten sov han lugnt på sin plats i sovrumshörnet, och rumsrenheten kom väldigt snabbt den också.

På den tiden bestod vår lilla flock förutom av oss två människor även av en tuff gråblå dvärgkanin vid namn Generalen, som hade mer kurage än man normalt väntar sig att en kanin ska ha...

Framåt, företagssam, och utrustad med en stor mängd orubbligt självförtroende, tyckte nog den nytillkomna lilla rottweilervalpen redan från första stund att han själv var mest lämpad att ta över ledarskapet i vår lilla flock, och tänkte följdaktligen börja med att visa Generalen vem som bestämde. Men Generalen lärde honom minsann en läxa som han sent glömde! Han satte resolut bakbenen i bröstet på den tuffa lilla valpen, och knuffade iväg honom en halvmeter med en bestämd spark av sina kraftiga bakben.

Riktiga kompisar! Gere & Generalen sover framför TV:n -98.Efter den betan respekterade Gere Generalen, och istället växte med tiden en gemenskap fram mellan de två. Generalen lade sig ofta tätt intill Gere under TV-bordet, antingen rygg mot rygg, eller också inkurad mot Geres mage, och Gere slickade ofta och gärna Generalen över hela ryggen så att han blev alldeles blöt. Denna ömsesidiga respekt och underliga gemenskap mellan en så småningom mycket stor rottweilerhane och en liten gråblå dvärgkanin, stod fast ända till Generalens alltför tidiga död i hjärnblödning hösten -98. Det märktes att Gere saknade Generalen sedan han gått bort, och ännu länge efteråt kunde han springa till Generalens favoritplatser, om vi påminde honom genom att göra det särskilda ljud som vi använde för att locka på kaninen...

Utslagen efter en dags lekande... Gere som valp sover i trädgården juni -96.Redan från början var Gere en valp med en hel del glatt humör, men samtidigt med mycket bestämda egna åsikter, vilka ibland har avvikit en hel del från vad vi har tänkt oss, och meningsskiljaktigheterna har därmed varit några stycken genom åren! Vi har prövat oss fram med hjälp av olika tips och råd, somliga har fungerat, andra inte, och lika ofta som vi har slitit vårt hår, lika ofta har han gjort oss både positivt överraskade, glada och omätligt stolta över vår duktiga buse!

Vi är glada att han valde oss den där vårdagen för numera ganska länge sedan, och trots att hans tid hos oss tyvärr visade sig bli  kortare än vad någon av oss hade önskat, så var det en härlig och upplevelserik tid, och vi kommer alltid att minnas hans livsglädje och stora självförtroende med värme i hjärtat.