Den tyska släthåriga pinschern är en av Europas allra äldsta raser. Redan på stenålderna hade germanerna som befolkade norra Europa en liten hund som sprang runt husknutarna och jagade råttor. Genom olika gravfynd tror man att denna "ursprungliga" hundtyp som fanns hos germanerna var en liten pinscherliknande hund, som starkt påminde om dagens österrikiska pinscher. Troligen var den en ungefär en halvmeter hög, med schnauzeraktig päls och ett något spets-liknande utseende. I litteraturen så har den kallats för "torvhund" eller "torvspets", för att man har återfunnit rester av den kring stenåldersbebyggelsens torvhus.

Genom århundradena förändrades pinschern mycket litet, och man vet att denna medelstora hund var väl känd i 1500-talets Tyskland. Den finns bland annat avbildad på ett kopparstick från den tiden av den kände konstnären Lucas Cranach. Den användes då som gårdshund och råttjägare, och troligt är att man höll några stycken på varje gård som fick husera i stall och lador i jakten på intränglingar i form av både gnagare och människor.

Under senare hälften av 1800-talet delades så småningom "urpinschern" upp i två varianter, den släthåriga (som med tiden utvecklades till dagens
pinscher), och den strävhåriga (som med tiden utvecklades till dagens schnauzer). Hos båda dessa två varianter föddes dessutom ibland dvärgexemplar, som i sin tur gav upphov till dvärgvarianterna av raserna. Dessa har sedan finslipats var för sig, för att bli de raser de är idag, och 1895 bildades den tyska rasklubben för pinscher och schnauzerraserna, Pinscher-Schnauzer-Klub.

Vid sekelskiftet avlades
dobermannen fram av skatteindrivaren Louis Dobermann. Vad han använde i sin avel vet vi inte, men troligen var det rottweiler, beauceron, samt lite andra lokala varianter. Antagligen (man vet inte säkert!) använde han också ett kryddmått pinscher som en av ingredienserna i sin nya ras (som ju tidigare även hette just dobermannpinscher). Hur det verkligen förhåller sig med den saken, därom tvista dock de lärde...

Pinschern höll på att försvinna helt under umbärandena vid andra världskriget, och rasen minskade då drastiskt i antal. Den räddades emellertid åt eftervärlden av Hr. Werner Jung, som bl.a. återparade med dvärgar för att rädda rasen. Han lyckades framgångsrikt rekonstruera den lilla gårdshunden, och hans böcker om pinschern, dess historia och rastypiska drag i form av utseende och temperament, är lika aktuella än idag. Dessa böcker är ännu hett eftersökta av rasentusiaster, trots att de inte finns översatta från originalspråket tyska.

Först år 1966 kom så pinschern till Sverige, genom Agneta Rätz, som innehade Agretts kennel. Sedan flera år hade Agretts kennel arbetat med den mindre kusinen dvärgpinschern, och därmed skaffat sig ett genomarbetat rykte som uppfödare. Några år tidigare hade pinschern introducerats i Finland, där den rönt ett visst intresse både bland hundägare och uppfödare, vilket gjorde att förutsättningarna verkade lovande även i Sverige. Importerna till båda länderna kom från de allra bästa tyska kennlarna,  framförallt från kennel von Birkenheide, vilken drevs av Hr. Werner Jung själv, och även från von Haingraben, vilken förestods av en annan rasentusiast, Hr. Hans Schneider. Och inte långt efter introduktionen i Sverige började pinschern även att föras fram i Norge.

Avelsansvaret för pinschern i Sverige lades på Svenska Schanuzer-Pinscher Klubben, och tillsammans med den redan befintliga lilla kusinen dvärgpinschern så bildades snart underavdelningen Pinscher- och Dvärgpinschersektionen, vilken hade ansvaret för båda raserna fram till årsmötet 2006, då sektionen delades. Den nybildade Pinschersektionen är därmed gällande rasklubb för just pinschern sedan dess.

Det tog bara sex år för antalet pinschrar i vårt land att fördubblas, och SSPK gjorde vad de kunde för att öka intresset för rasen genom att bland annat bjuda in de tyska specialisterna som domare vid sina utställningar. Exempelvis gästades utställningen i Malmö år 1968 av Hr. Werner Jung själv kort före hans bortgång. Några år senare, år 1973, inbjöds Hr. Hans Schneider till SSPK´s utställning i Norrtälje och eftersom 54 pinschrar anmälts till den häpnade han och förklarade att det var ett för den tiden världsrekord.

Sedan dess har pinscherns registreringssiffror i Sverige varierat ganska mycket. Efter den första korta glansperioden under 60-och 70-talet, så drabbades pinschern av en rejäl svacka under 80-talet, och under några år av detta decennium så fanns det knappt någon uppfödning av rasen att tala om i vårt land. Av de få exemplar som föddes upp under denna tid var några tvungna att placeras om i nya hem, av skiftande orsaker, och det gjorde att rasen dessvärre fick ett rykte om sig att vara lynnig och svårhanterad. Denna svacka bestod fram till början av 90-talet, då ett par nya uppfödare tog sig an rasen, och registeringssiffrorna under 90-talets första hälft höll sig någonstans mellan 30-40 registrerade pinschervalpar per år. 

Dock visade det sig ganska snart att de flesta av de pinschrar som nu föddes upp var pigga och trevliga hundar, och genom dessa ambassadörer vann rasen fler och fler nya förespråkare, vilket resulterade i att pinschern år 1999 fick ett rejält uppsving registreringsmässigt sett med 69 registrerade valpar. Denna trend har också hållit i sig under de senaste åren, och under år 2007 registrerades hela 174 valpar. Det nya årtusendet har således fått en lyckosam start för pinscherns del, och idag finns det flera uppfödare och rasentusiaster som hyser stora förhoppningar om att kunna sprida kunskapen om denna smidiga och alerta lilla hund.

Pinschern av idag är också en väldigt trevlig och "lagom" ras. Den är smidig och elegant, blir c:a 45-50 cm hög, och är både pigg och aktiv. Den är släthårig som en dobermann (fäller dessutom inte heller särskilt mycket), och i finns i färgerna helröd till helbrun, eller svart med bruna tecken.

En pinscher är både glad och livlig, men samtidigt kan den också vara både rejält tuff och envis, och det med en god portion humör. Så den bör uppfostras med en visserligen kärleksfull men dessutom fast hand. Att tänka på pinschern som en stor hund i ett litet format är en utmärkt beskrivning! Har man i åtanke att pinschern kan vara en liten tuffing som behöver klara regler, så har man alla förutsättningar för att få en pigg och rolig hund!

Den hänger gärna med på allehanda aktiviteter, och även om den inte kräver på långt när lika mycket aktivering som en brukshund, så bör man ändå vara medveten om att man kanske får ge den lite mer sysselsättning än den genomsnittliga sällskapshunden. En uttråkad pinscher ser nämligen till att roa sig själv, och då kan uppfinningsrikedomen vara oändlig! 

Pinschern är en intelligent och lättlärd liten hund, så alla typer av övningar som ger den mental stimulans och viss tanketräning brukar pinschern uppskatta mycket, och det är dessutom nästan det enda som kan få den trött... Spår, sök, lydnad, och agility är grenar för träning och tävling som de flesta pinschrar tycker är mycket roliga, och flera pinschrar i Sverige idag ägnar sig åt olika av dessa grenar med stor glädje.

En av utmaningarna med att jobba med pinscher är att eftersom pinschern är så intelligent, så är den också väldigt lättlärd, men den skiljer sig också avsevärt från brukshundarna på det sättet att den inte finner lika stort nöje i  arbetet för bara arbetets skull, och det innebär bland annat att den snabbt tappar intresset om man inte förnyar sig. Den är också rent vinstorienterad, vilket medför att den kan vara lite svårmotiverad ibland, om den tycker att en viss övning är tråkig, och då får man antingen jobba upp intresset igen genom att vara extra rolig, eller också får man bryta helt och göra något annat en stund, för att gå tillbaka till den första övningen lite senare. Många pinschrar saknar även föremålsintresse, vilket kan göra apportering och uppletande till en utmaning att lära in, men med rätt sorts motivering, mycket beröm så fort den visar allra minsta lilla intresse för föremålet, och en hel del tålamod, så går det intresset också att jobba upp.

Annars är nog den främsta skillnaden mellan pinschern och brukshundarna (i alla fall i mina ögon) att pinschrarna  helt enkelt bara har lite mindre av allting. De har fortfarande en hel del humör, framåtanda, arbetsglädje, skärpa, mod, och social kamp, samma egenskaper som brukshundarna har, men pinschrarna har det i lite mindre omfattning. De kräver därmed heller inte heller fullt lika mycket motion och mental stimulans som en brukshund, men fortfarande mer än den genomsnittliga sällskapshunden.

En tänkbar nackdel med pinschern är att den tunna pälsen gör den till något av en "fin-väders-hund". Den gillar värme, ligger gärna under duntäcket, och något av det värsta en pinscher vet är att bli kall och blöt. Därmed är det naturligtvis ingen större idé att ge sig ut och träna lydnad i ösregn eller vinterkyla. Men sina promenader måste den givetvis ha ändå. Ett varmt täcke kan dock bättra på situationen rejält, och de flesta pinschrar tar sig gärna an både regn och snö om de bara får möjlighet till ett värmande täcke.

Allt som allt är pinschern en glad, livlig och framåt hund, vilken passar till det mesta, både olika aktiviteter i skogen, långa trevliga promenader, samt mysiga kelstunder i soffan!