Meile som valp med en ring våren -99Meile kom till oss i april -99, och han var verkligen en välplanerad valp!

Jag och min dåvarande sambo hade i ungefär ett års tid pratat om att skaffa oss ytterligare en hund, som kamrat till Gere och som ytterligare sällskap till oss. Vi tyckte dock att det räckte med endast en hund av en så pass krävande typ som en rottweiler, och vi ville därför att hund nummer två skulle vara en lite mindre hund, inte fullt så krävande fysiskt och psykiskt som en rottweiler, men ändå med tillräckligt mycket fart, fläkt, och framåtanda så att även den skulle kunna köra spår, sök, och gärna också agility.

Vi läste om, och tittade på, flera olika raser under vårt funderande, däribland t.ex. manchesterterrier, appenzeller sennenhund, österrikisk korthårig pinscher, och den tyska mellanpinschern. Ju mer vi läste om den pigga tyska pinschern, desto mer lutade vi mer och mer åt att det skulle få bli en sådan...

Quebec´s L- och M-kull födda i februari -99På utställningen Hund-98 på Älvsjö-mässan i Stockholm så bestämde vi oss för att gå runt och titta på de olika raserna som vi hade blivit intresserade av, och vi började vid pinscherringen. En av de första uppfödarna vi träffade var Birgitta Rossbäck & Håkan Skoglund på Quebec´s kennel, och under vårt långa samtal passade vi även på att hälsa ordentligt på deras medhavda hundar, som alla gjorde ett väldigt gott intryck på oss. Och att det även gick bra för dem i ringen gjorde ju inte intrycket sämre... Vi blev upplysta om stamtavlorna på tre planerade kullar inför våren, och blev även inbjudna att komma och titta på hundarna i deras hemmiljö på kenneln i Österfärnebo.

Så vi åkte självklart och tittade på Birgittas & Håkans hundar redan ett par veckor senare, och vi tyckte att alla hundarna verkade mycket sociala och trevliga. Besöket blev mycket långvarigt, och vi diskuterade allt möjligt som rörde rasen, uppfostran, och dressyr. Vi poängterade också att vi hade stora planer för den lilla valpen, framförallt vad det gällde utställningar, men även i form av bruks, lydnad, och agility.

Medan vi var där fick vi bl.a. hälsa på en av de blivande fäderna, Of Leijliden Braveheart, och även ett par av de blivande mödrarna, varav en var Quebec´s Innocente Ilona. Och medan vi satt och pratade så blev det som så att en parning kom till stånd. Visserligen planerat, men kanske inte just medan vi var där... Kul var det i alla fall att få se, och på så sätt kan man säga att vi faktiskt var med redan vid Meiles tillblivelse.

Meile som valp med en liten bandyboll våren -99Tre svarta tikar, två svarta hanar, och en röd hane blev resultatet, och eftersom vi redan tidigare bestämt oss för att vi ville ha en svart hane, så var det mellan de två som valet stod. Vi återkom på besök flera gånger under valparnas utveckling, och när vi var där vid "sjuveckors-titten" så skulle vi också välja vilken av de två valparna vi ville ha, eftersom vi hade fått den stora äran av att få välja först.

Den ena valpen var något större än den andra, och såg kanske utseendemässigt något bättre ut, men den mindre valpen verkade å andra sidan mer tuff och framåt, och var den enda i kullen som gärna ville springa ut från köket och in i de andra rummen på egen hand. Dessutom fanns risken att den större valpen kunde bli något för stor utställningsmässigt sett. Så efter samråd med uppfödarna så bestämde vi oss slutligen för den mindre av de två.

Meile som valp i mammas knä våren -99Och en vecka senare kunde vi hämta hem vår nya lilla familjemedlem!

Första natten blev ganska typisk för hur livet med den pigga lilla pinschervalpen skulle bli ett tag framöver. Han gick direkt och lade sig i Geres biabädd istället för i sin egen lilla nyinköpta, och Gere, som redan från början tyckte att valpen var en ovälkommen och ohyfsad gäst, lade sig surt ute i vardagsrummet. Jag lyfte valpen, och bar honom till rätt bädd, samtidigt som jag ropade på Gere att han skulle lägga sig i sin säng. Sedan lade jag mig igen. Efter en stund hördes tassandet av valptassar, och då reste sig Gere och gick ut i vardagsrummet igen. Mycket riktigt, Meile låg återigen i Geres säng. Jag bar tillbaka honom än en gång, och ropade in Gere igen, för att sedan återigen lägga mig själv. Hela proceduren upprepades sedan en tredje gång. Fjärde gången ledsnade jag på det hela, lyfte återigen valpen i famnen, tog honom försiktigt i nackskinnet, bar honom till hans egen säng, och tryckte ner honom i den. Höll sedan kvar honom i den sängen med ett milt grepp. Han pep lite först, men lugnade sig sedan, och efter någon minut kunde jag lägga mig igen. Den här gången låg han kvar i sin biabädd hela natten, och på morgonen kunde vi se honom belåtet ligga och snarka på rygg i sin egen säng.

Oj, vad lång man kan bli! Meile som valp vill nå pappas bandyboll våren -99Redan från början tyckte Gere att den nya lilla valpen var en synnerligen obehaglig figur. När vi första gången satte ner Meile på vardagsrumströskeln, så nosade Gere bara på honom lite grann, och gick sedan in och lade sig i sovrummet lite surt. Och den tendensen höll i sig i c:a två veckors tid. Gere tyckte inte alls om att en valp hade flyttat in, och även om han aldrig på något sätt var dum med Meile, så markerade han på alla sätt att någon vidare kontakt inte var önskvärd. Så fort Meile kom knatandes in i ett rum där Gere redan befann sig, så reste sig Gere surt och gick därifrån in i något annat rum. Aldrig att han skulle umgås med den där lilla ohyran som husse och matte hade släpat in!

Men med tiden insåg Gere att valpen tydligen hade kommit för att stanna, och när han upptäckte att valpen faktiskt gick att leka dragkamp med, så tog det inte lång tid förrän en gemenskap växte fram mellan de två. Gere lät snart den lilla pinschern klättra runt på honom, och han gick själv ofta fram och dinglade med kamptrossen framför nosen på Meile, för att locka honom att dra. Och när Meile tog tag i trossen och drog, så anpassade Gere dragkampen till Meiles styrka och storlek, och tog aldrig i särskilt mycket, utan höll bara i och lät Meile kämpa. Han utvecklades till en riktig lekfarbror, som ändå kunde säga ifrån på skarpen om Meiles valptänder bet till på fel ställe.

Här kommer jag! Meile som valp i full rulle våren -99Denna gemenskap mellan Gere & Meile höll i sig under de 3½ år som de levde tillsammans och delade allt. Under dessa år delade de utrymmet bak i bilen utan problem, kunde ligga bredvid varandra på vardagsrumsmattan och gnaga på märgben, och lekte en hel del med varandra inomhus. Utomhus hade de lite mer skilda intressen. Retas med varandra kunde de göra då och då, men rök ihop på riktigt gjorde de bara tre gånger under denna tid, och alla de tre gångerna var när Meile var runt 1½-2 år, och antagligen försökte testa Geres gränser lite grann. Annars fungerade de över förväntan bra tillsammans genom åren, alldeles särskilt med tanke på att de ändå var av två såpass skarpa raser.

När Gere så småningom gick bort alltför tidigt och alltför plötsligt i september -02 vid endast 6½ års ålder, blev Meile väldigt upprörd, och gav intryck av att sakna Gere lika mycket som vi. En stor del av hans invanda trygghet rubbades, han tydde sig intensivt till oss, och han letade efter Gere i flera dagar efter hans död. Efter ett par veckor blev han mer och mer sitt gamla jag igen, men det kan fortfarande märkas tydligt i vissa situationer att han periodvis kan sakna Gere ganska mycket. Han blev min stora tröst vid Geres bortgång, och utan honom och hans ständiga närvaro hade jag nog försvunnit från hundverksamheten under en längre tid i samband med det.

Ooops! Vem är där bak? Meile som valp våren -96Meile var redan från början en valp med en hel del glatt humör, och hans glada och positiva attityd har hållit i sig genom åren. Han har också varit mycket lättuppfostrad för vår del, säkert till stor del på grund av Geres insatser som äldre bror i huset, och vi har därmed egentligen aldrig hamnat i några särskilda dispyter med honom, utan alla regler och gränsdragningar har fungerat väldigt enkelt och smärtfritt, särskilt jämfört med Geres "tonårstid" som var betydligt mer prövande. Det enda "riktiga" problemet som vi faktiskt har haft med vår glada lilla pinscher, har varit hans kortvariga tendens att stjäla saker ifrån vardagsrumsbordet när vi inte var hemma... Men ett par skickligt arrangerade bakhåll löste snabbt det problemet också.

Vi är väldigt nöjda och glada med vår lilla spelevink, och vi känner att valet av en pinscher som andra hund var precis det rätta för oss. Vi hoppas att Meile får förbli frisk och pigg i ytterligare många år, och sprida både glädje och rackartyg omkring sig med samma energi!