Pippi i Österbybruk -06.Efter att Gere hade lämnat oss hösten -02, så gick det ungefär ett halvår innan jag började fundera på nästa rottweiler. Under den tiden hade jag bara Meile kvar, och även om han är en rolig och positiv hund på alla sätt, så kändes det ändå lite tomt med bara en pinscher i huset.

Så jag pratade en hel del med Gun på Faunus kennel under våren -03, och det visade sig att Geres 3/4-syster Pippi (samma far som Gere, och mödrarna är halvsystrar) skulle paras någon gång under våren/sommaren -03. Det kändes roligt att det eventuellt skulle finnas möjlighet till en valp med så nära släktskap till Gere, så förväntningarna under våren var höga.

Jag åkte ut till Gun och tittade på Pippi i april, och blev omedelbart förtjust i henne. Och i maj parades hon med Faunus Ursus. Vi hälsade på henne på nytt i juni, och hon var fortfarande lika härlig. Spänningen var stor inför de kommande valparna.

Uppvisning i Ängby -03.Men tyvärr. I mitten av juli fick jag veta att Pippi gått tom. En ny parning skulle bli aktuell på nästa löp lagom till vintern. Besvikelsen var stor, men Gun undrade om jag kanske hade lust att ta hem Pippi själv istället under tiden, och träna med henne någon gång då och då? Gun visste att hon var en sådan positiv och arbetsvillig hund, så det vore synd om hon bara skulle gå runt på kenneln och inte få jobba alls.

Jag var väl inte så pigg på det till en början, men rottweilersuget var starkt, och till sist lät jag mig övertalas. Så en vanlig tisdagkväll i augusti så åkte jag ut till Gun i Vallentuna och hämtade hem Pippi på prov i några dagar.

Några dagar blev snabbt en månad, och under den tiden visade sig Pippi vara en helmysig och arbetsglad rottis. Pippi julen -05Hon var ju redan certifierad som bevakningshund i hemvärnet, och efter att jag hade fräschat upp hennes kunskaper lite så visade hon sig vara en riktigt duktig bevakningshund, framförallt när det gällde spår. Jag tog snart med henne på både hundtjänstövningar och kompaniövningar, och hon gjorde sitt jobb varje gång med beröm. Dessutom var hon otroligt kelsjuk och mysig, och kom också mycket bra överens med Meile, som hon gärne lekte och busade hur mycket som helst med. Kort sagt kändes det verkligen som om hon passade in hos oss.

Efter en månad lämnade jag tillbaka henne till Gun över en helg, när jag själv skulle till Åland. När jag kom tillbaka för att hämta henne, så blev både jag och Gun förvånade över hur hon började skälla och gnälla ute i hundhuset utan att hon ens sett mig, bara hört min röst. När Gun sedan släppte in henne i köket så fullkomligen rusade hon in och kastade sig upp i knät på mig (som satt på en köksstol vid bordet) samtidigt som hon nästan ylade. Sedan vek hon inte från min sida under resten av besöket. Och när jag skulle åka hem sprang hon före och ställde sig vid ytterdörren - ivrigt viftande på svansen - för att vara säker på att jag inte skulle lämna kvar henne. Varken Gun eller jag kunde annat än le åt henne.

Pippi i mars -06.Och sedan dess blev hon kvar för gott, och vi trivdes ihop varje stund!

Några fler valpar blev det dock aldrig för Pippi, för i oktober -03 råkade hon ut för en livmoderinflammation, vilket resulterade i att vi fick åka akut till Universitetsdjursjukhuset i Ultuna och operera bort livmodern på henne. Så valpen som jag så ivrigt väntade på - den kom aldrig.

Men jag fick ju Pippi istället!

Vad Pippi hade för tidigare historia är jag inte riktigt säker på. När hon flyttade hem till mig hade hon bott på Faunus kennel i några år, och hade även hunnit med att få en fin kull valpar där.

Pippi i Skövde i mars -04.Före dess hade hon först bott hos den tjej som ursprungligen köpt henne som valp, och som också utbildat henne till bevakningshund, men när den tjejen fick ändrade familjeförhållanden så fick Pippi flytta till en släkting. Där bodde hon i något år, men när även denna släkting fick ändrade familjeförhållanden så kom Pippi så småningom tillbaka till Gun på Faunus. Och där bodde hon alltså tills hon hamnade hos mig.

Pippi visade sig vara en härlig rottis när den är som bäst - pigg, glad, framåt, och alltid arbetsvillig - och detta höll i sig ända fram till slutet när hon var nästan tolv år gammal. Fortfarande var hon då föredömligt aktiv som tjänstehund på kompaniets olika övningar, och fortfarande höll hon pinschrarna alerta genom att busa med dem då och då. Fortfarande var fotbollen och dragkampstrossen favoritleksakerna, och fortfarande gick inte grannskapets katter riktigt säkra. Man är bara så gammal som man känner sig - tycktes Pippis motto vara.

När vi till sist lät henne somna in nästan tolv år gammal efter en kort tids sjukdom så kändes det ändå nästan för tidigt - trots att vi visste att det inte var så - för hennes livsvilja och arbetsglädje fanns där fortfarande så tydligt. Hon är djupt och innerligt saknad.