För alla raser som har MH-beskrivna individer så finns det utarbetade spindeldiagram, s.k. rasprofiler, vilka tydligt visar hur rasgenomsnittet vid de olika momenten ser ut. Och detta kan ge anledning till eftertanke... Är t.ex. rädslereaktionerna genomsnittligt höga i en ras, med lågt genomsnitt på avreaktion, så kan det vara ett tydligt tecken på att rädslor är något man bör ta hänsyn till i sitt avelsarbete.

En rasprofil kräver att det finns en stor andel MH-beskrivna hundar i rasen, eftersom en rasprofil helt enkelt är ett genomsnitt för hur rasen är idag. Är de beskrivna individerna inom rasen få, eller enbart från vissa specifika blodslinjer, kan rasprofilen rentav bli något missvisande, eftersom dess utformning enbart styrs av vilka individer som beskrivits.

Rasprofilerna av de olika MH-beskrivna raserna kan hittas hos Genetica, där Per-Erik Sundgren lagt upp de olika spindeldiagrammen som han har utarbetat.

Den gröna ring som syns i mitten av diagrammen motsvarar medelvärdet på varje enskilt moment för samtliga brukshundraser. Den oregelbundna blå fyllda figuren visar den aktuella rasens avvikelse från nämnda medelvärde på varje enskilt moment. Är den generella reaktionen inom rasen starkare/mer intensiv än medelvärdet för alla raser, blir avvikelsen positiv, och är den generella reaktionen inom rasen svagare/mindre intensiv än medelvärdet för alla raser, blir avvikelsen negativ.

Rottweiler

Tittar man på det utarbetade spindeldiagrammet för rottweiler (inlagt som bild nedan), som fram till 2008-03-01 bestod av 7 295 MH-beskrivna individer, så är det några kännetecken som framträder tydligt:

Rottweilern tycks vara något mer tillgänglig och kontakttagande än brukshundraserna i allmänhet. Den har heller inga problem att på ett vänligt sätt ta kontakt med exempelvis spökena, som först uppfattats som hotfulla. Detta stämmer väl med önskemålen i rasstandarden, som ju förespråkar en vänlig, fredlig, och barnvänlig hund, som ska vara mycket tillgiven och tillgänglig.

Även leklusten ligger högt hos rottweilern allmänt sett. Den ligger konstant över brukshundrasernas genomsnittsvärde i alla moment som inbegriper lek, och framförallt i avståndslekens aktiva del samt i den andra leken i slutet av MH-beskrivningen, så ligger rasen högt över brukshundarnas medelvärde. Detta tyder på en lekfull ras, som tycker det mesta är roligt, inte lägger på sig särskilt mycket rädsla i skrämselmomenten, och lätt kan fås att delta och engagera sig, även med främmande personer.

Också i momenten som berör jaktlust och gripande, dvs lusten att målinriktat förfölja ett byte, för att sedan gripa och behålla detta, ligger rottweilern högt över brukshundarnas medelvärde. Alltså en hundras med hög jaktkamplust.

När det gäller aktivitetsnivån under det "händelselösa" momentet i MH-beskrivningen, så visar rottweilern i allmänhet sin förmåga att varva ned och ta det lugnt. Rottweilern ligger här ett stycke under det allmänna medelvärdet för brukshundraserna, vilket tyder på att stressnivån samt rasens krav på fortsatt aktivitet vid tillfällig sysslolöshet är allmänt låga. Det är en ras som inte har så mycket stress, och lätt kan fås att koppla av i de flesta situationer, utan att vara slö eller ointresserad, vilket också stämmer väl med önskemålen i rasstandarden, där en lugn men ändå mycket uppmärksam hund eftersträvas.

När det gäller de moment som prövar hundens förmåga att avläsa en hotfull situation, så tycks rottweilern allmänt sett kunna avläsa situationen ganska bra. I avståndsleken, där figuranten inte uppträder hotfullt, utan snarare inviterar till lek, så tycks heller inte rottweilern allmänt sett svara med hotbeteende, utan tolkar i detta flesta fall figurantens beteende alldeles korrekt som lekinviter, varför graden av hotreaktioner på detta moment också ligger under genomsnittet för brukshundraserna. När det istället gäller de moment som är tänkta att fungera som dels ett plötsligt uppdykande hot (överraskningen) och dels ett långsamt närmande hot (spökena) så är istället hotbeteendet generellt mer frekvent än brukshundgenomsnittet, framförallt vid spökena, där rottweilern även kontrollerar och handlar mot båda spökena. En ras som generellt sett tolkar en hotsituation väl, och handlar med övertygelse.

Det tycks inte vara mycket som skrämmer en rottweiler. Rädslereaktionen vid både överraskningen och ljudkänsligheten ligger långt under medelvärdet för brukshundraserna, och även den kvarstående rädslan efter att hunden har fått ta reda på vad det var som dök upp/skramlade är allmänt sett väldigt låg. Rottweilern blir helt enkelt inte särskilt skrämd av plötsliga händelser, dvs den s.k. miljöräsdlan är nästan obefintlig. Endast i momentet med de långsamt närmande spökena, som ger ett hotfullt intryck under en längre tid, och därför kan framkalla en annorlunda reaktion än de plötsliga händelserna, tycks rottweilern allmänt sett reagera mer än genomsnittet för brukshundraserna. Sammantaget har rottweilern ett mycket gott betyg avseende rädsla, men kanske skulle ett lägre medelvärde på just rädslan vid spökmomentet vara önskvärt, då rasstandarden eftersträvar en lugn och orädd hund, som ändå ska vara mycket uppmärksam.

Skillnaden i reaktion mellan de plötsliga händelserna och det långsamma hotet framkommer även när man tittar på den generella nyfikenheten inom rasen, dvs hur snabbt hunden tar sig fram till det som skrämde den, och tar reda på vad det var. När det gäller överraskningen och ljudrädslan, har rottweilern allmänt sett inga problem att snabbt ta sig fram och undersöka orsaken till händelsen, vilket diagrammet visar då de där ligger över genomsnittet för brukshundraserna. Däremot är rasen tydligen allmänt sett mer påverkad av det hot som spökena förmedlade, då rottweilerns förmåga att själv ta sig fram och undersöka dessa ligger något under brukshundrasernas medelvärde. Kanske skulle ett något mer självsäkert handlande även under spökmomentet vara att föredra, då rasstandardens önskemål är en självständig, lugn, och orädd hund.

Rottweilerns kvarstående intresse för det som skrämt den, efter att den fått undersöka orsaken till händelsen (överraskningen/ljudkänsligheten), skiljer sig inte mycket från genomsnittet för brukshundraserna i allmänhet. Intresset hos alla brukshundraser ligger relativt lågt efter att de har fått avreagera, och där faller rottweilern väl in i mönstret. När händelsen väl passerat, är den inte särskilt intressant längre.

Rottweilern ligger allmänt sett under genomsnittet för brukshundraserna avseende skottberördhet, och eftersom brukshundraserna generellt har en låg frekvens skottberördhet, så är det följdaktligen inte många rottweiler som överhuvudtaget reagerar på skott.

Sammantaget ger rasprofilen för rottweiler intrycket av en ras som är vänlig, tillgänglig och mycket lekfull, även med främmande personer. Den tycks ha lätt för att koppla av, men är ändå uppmärksam på sin omgivning. Det verkar heller inte finnas mycket som skrämmer en rottweiler, men blir den övertygad om att en situation är hotfull så agerar den på ett kraftfullt sätt. Och så snart hotet försvunnit, har rottweilern inga problem att återgå till sin vänliga attityd. En i de flesta avseenden trygg, stabil, och självständig ras.

Spindeldiagrammet kommer ifrån Genetica.