Utifall Att… är en lagtävling för bevaknings- och räddningshundar, vilken hålls i Gävletrakten varje år. Den varar över en hel helg, från fredag kväll till söndag eftermiddag, och går ut på att lagen i olika turordning blir ställda inför flera realistiskt upplagda nödsituationer, som man sedan ska hjälpas åt att lösa på snabbaste, noggrannaste, och omtänksammaste sätt. Sommaren 2000 hade jag och Sussie, som är hundtjänstinstruktör från Solna-Sundbyberg Hv, bestämt oss för att delta med våra hundar för att pröva något annorlunda. Ingen av oss hade varit med på något liknande tidigare.

Vi startade från Stockholm vid tretiden på fredagen den 20:e augusti, och åkte gemensamt upp i min bil till Gävle. Min rottishane Gere och Sussies rottistik Dixie känner varandra väl, och har tränat bevakning ihop en hel del, så det var inga problem för dem att dela utrymmet bak.

Väl framkomna i Gävle fick vi veta hur vi blivit indelade i de olika lagen. Varje lag skulle bestå av minst fem ekipage, varav minst ett räddningshundsekipage, så vi visste att vi skulle hamna med folk som vi inte kände. Det visade sig att vi hade enorm tur, och hamnade med riktigt kompetenta och erfarna människor: Lena Funseth-Norberg, räddningshundsförare med mångårig erfarenhet, och Leif Forsberg och Anna Lindh, bevaknings- respektive räddningshundsförare, båda kontrakterade av Eftersöksgruppen i Uppland, vilka har deltagit i skarpa eftersök ett flertal gånger, så vi kunde inte ha hamnat i ett bättre sällskap! Att de alla dessutom visade sig vara enormt trevliga gjorde naturligtvis inte saken sämre!

Varje lag (vi blev 8 lag med 5 ekipage i varje) fick sig tilldelat ett 12-mannatält, och efter att vi med gemensamma krafter hade rest detta skulle hundarnas boende ordnas. För dem gällde dogloos (små plastigloos) eller knäppetält, och eftersom antalet dogloos var begränsat och jag & Sussie inte varit tillräckligt snabba att sno åt oss varsin sådan, så blev det till att ordna knäppetält för våra hundar. Att fixa slanor till dessa och få till något slags stabilt ”hundtält” var inte det lättaste, och Gere såg också mycket skeptisk ut när jag efter en del trixande tyckte att han skulle gå in och lägga sig i min skapelse… Men efter att han fått sin hundfilt inlagd och sina skålar påfyllda såg han i alla fall lite mindre misstrogen ut.

Därefter tog varje lag plats i sitt tält för fika och småprat…och väntan på det första uppdraget!

 

Ungdomsfest

Prick klockan nio hörde vi ett krafsande på tältduken, och så stacks det in ett kuvert genom tältöppningen. Vårt första uppdrag! Vi skulle åka ut till Gävle Industriområde, vid Gevalias kafferosteri, och där få vidare instruktioner. Tid till förfogande innan vi måste vara tillbaka på plats: 2 timmar. Det var bara att plocka ihop all utrustning (spårsele, lina, m.m.), sätta munkorg på hunden (enligt reglerna obligatoriskt för alla hundar under alla transporter), och lasta in sig i den minibuss som stod till vårt lags förfogande.

Väl framkomna fick vi snabbt information om att en ungdomsfest med braseld, bråk och fylla hade hållits på en stor ödetomt i industriområdet. Nu hade ungdomarna skingrats, men flera saknades ännu, och man misstänkte att flera av dem kunde finnas skadade inne på området eller i de olika tomma lagerlokalerna som stod ett stycke därifrån. Vi delade snabbt upp oss i tre grupper med radiosamband. Jag & Sussie tog Dixie och började söka av ödetomten från ena hållet, där den var som bredast, Leif och hans schäferhane började i andra änden, och Lena och Anna tog Lenas räddningshund, en schäferhane det med, och började söka av byggnaderna. Gere och Annas welshterriertik fick vänta i bilen.

Det blev ganska svårt att söka av ödetomten. Dels hade vi fått ganska vag information om hur långt området sträckte sig, så vi fick göra en uppskattning, dels var det mörkt och blåsigt, vi hade kort om tid, och dels störde arrangörerna, med vett och vilja, vår radiotrafik hela tiden, så vi hade svårt att få någon uppfattning om hur det gick för varandra.

Efter att vi sökt av ungefär en tredjedel av området så hörde vi rop och såg en ficklampa närma sig. Kunde det vara någon av ”de saknade”? Det visade sig vara ”en pappa som var ute och letade efter sin försvunne son”. Han var upprörd, lätt förvirrad, och ivrig att själv hitta grabben. Här gällde det att agera rätt: prata med honom, försöka lugna honom, och förmå honom att stanna hos oss istället för att springa runt i terrängen och störa hundarnas arbete. Han visade sig vara svårövertalad. Jag lyckades behålla honom med mig och Sussie en liten stund, men att försöka hålla koll på Sussie och hennes hund, sköta det strulande radiosambandet, och samtidigt prata lugnande med ”pappan” blev lite för många bollar i luften för mig just då, och i ett obevakat ögonblick lyckades han smita.

Vi hittade inga fler figuranter, bara en utlagd mössa som vi tog med oss. Vi avslutade söket och samlades vid bussen för en genomgång. Lena och Anna hade hittat två ”skadade” figuranter inne i byggnaderna, och hade dessutom råkat ut för ”pappan” igen, och lyckats behålla honom denna gång. Leif hade inte hittat någonting. Vid genomgången fick vi veta att vi hade löst uppgiften på det hela taget bra, men att vi hade missat några personer samt ytterligare någon sak förutom mössan. Styrkta av att det första uppdraget i alla fall inte hade gått uruselt åkte vi tillbaka till lägret för att försöka få lite sömn.

 

Motorcykelolycka

Vid två-tiden på natten blev vi väckta av att nästa kuvert med uppdrag levererades. Denna gång hade det inträffat en motorcykelolycka i en svårtillgänglig del av skogen, en motorcykelordonnans hade gått omkull med sin tunga MC och hade troligen brutit benet. Vår uppgift blev att ta oss ut till platsen och sedan spåra upp ordonnansen och ge första hjälpen. Tid till förfogande: 2 timmar.

Minibussen körde oss fram till en grusvägskorsning, och där, i mörkret, stod fem stora armémotorcyklar och brummade. Vi skulle alltså åka med på motorcyklarna, MED HUND! Vilken utmaning, Gere som avskyr motorcyklar…dessutom väger han 57 kg… En efter en fick vi sätta oss bakom varsin motorcyklist, och så lyftes varje hund upp så att den låg i knät på oss som satt bakom föraren. När jag satt mig bakom ”min” MC-förare så fick jag kommendera Gere att hoppa upp med framtassarna mellan oss, och sedan lyfte Anna upp rumpan på honom så att han hamnade tvärs över mitt knä. Med ett krampaktigt grepp i förarens jacka så åkte vi iväg på den skumpiga grusvägen. Till en början låg Gere stel som en pinne i mitt knä, men efter en liten stund kände jag hur han började slappna av lite grann.

När vi kom fram till slutet på vägen fick vi vidare instruktioner, vi skulle alla ta oss igenom en hinderbana i mörkret, en och en, både förare och hund, och därefter skulle MC-ordonnansen spåras upp. Hinderbanan visade sig vara knepig, mycket krypande, krälande och klättrande, men Gere hängde med på allt, och det tror jag att de andras hundar också gjorde. Väl framme fick Leifs hund spåra upp motorcyklisten med ”det brutna benet”, och det gjorde han snabbt och effektivt. Lena gav första hjälpen, och sedan var det dags att ta sig tillbaka, givetvis på motorcykel. Men det var inga problem, alla hundarna åkte tillbaka också, och Gere lade till och med upp huvudet på MC-förarens axel så att han kunde se vart vi åkte.

 

Båtflyktingar

Vi fick sova fram till sjutiden på morgonen, sedan var det dags igen. Denna gång blev vi ivägtransporterade till en småbåtshamn, utanför vilken hamnpolisen hade siktat en ”icke-svenskregistrerad” båt, som uppförde sig misstänkt. Alla försök till kontakt hade avvisats, och man misstänkte flyktingsmuggling. Vi fick därför i uppdrag att söka av hamnområdet för att se om några ”flyktingar” hade satts i land. Detta skulle vi hinna klara av inom 2 timmar.

Jag och Gere skulle söka av hamnområdet, med Leif som radiokille utan hund, och resten av gruppen fortsatte fram till själva kajen där de skulle försöka få kontakt med ”flyktingbåten”, som fortfarande cirkulerade utanför hamnen. Vi patrullerade längs en ås, så att vi hade själva kajen nedanför oss. När vi hade patrullerat ungefär två tredjedelar av sträckan gjorde Gere plötsligt en kraftig vindmarkering nedåt kajen. Han vindade mycket, och drog i kopplet som om han ville nerför åsen, mot kajen. Ja, det var inte mycket annat att göra än att följa med. Och mycket riktigt, ihopkrupen i ett snår nästan i slutet av branten, satt en påbylsad kvinna med ett ”spädbarn”. Gere fick massor av beröm, och Leif försökte få kontakt med kvinnan, som dock visade tecken på att vara rädd för män. Så vi bytte, Leif höll i Gere, och jag fick med lock och pock försöka övertala kvinnan, ”som inte talade ett ord svenska eller engelska”, att följa med mig till kajen.

Medan jag hjälpte kvinnan ned till de andra på kajen, hade Sussie, Anna och Lena med diverse tydliga tecken lyckats övertala båtens skeppare att komma iland, och hade även lyckats få ur honom hur många de varit i båten från början. De tolkade hans tecken som att de varit fem från början. Han själv, kvinnan och barnet utgjorde tre, och kvinnans man satt i en gummibåt lite längre bort, och honom lyckades de också ”tala” iland, så då hade vi fyra. Men den femte då? Jag och Gere fick fortsätta vår avbrutna patrullering ovanför kajen för att se om vi kunde hitta några fler ”flyktingar”.

Där själva kajen tog slut, sluttade även åsen neråt, och mynnade ut till en liten stig som gick längs ett ganska stenigt och klippigt strandparti. Vi patrullerade längs den stigen, när Gere helt plötsligt visade en kraftig vindmarkering igen, och ville ner till stenarna. Jag följde med för att se om han hade hittat något. Hunden gick ända ut i vattnet, men så fort han kom ut i vattnet så stannade han upp och tittade tillbaka på mig, för att sedan börja ”hugga” i vattnet. ”Nä, Gere, inte bada nu!”, sade jag, korkat nog, och tog upp honom på stigen igen. Vi patrullerade stigen tills den tog slut, och vände sedan och patrullerade tillbaka samma väg. På precis samma ställe fick hunden återigen en kraftig vindmarkering, och kastade sig över stock och sten ner i vattnet. Väl i vattnet stod han med vatten upp till magen, tittade på mig, och ”klippte” i vattnet precis som han gjorde redan första vändan. Nu började ett Liljeholmens så sakta gå upp för mig också, och jag förstod att han måste mena att något fanns i vattnet. Jag spanade lite noggrannare längs vattenytan, och mycket riktigt, ett par, tre meter ut från strandkanten så såg jag fingrarna från två händer precis sticka upp över ytan! Det visade sig vara en docka, preparerad med människohår för att hundarna skulle kunna få vittring på den. Vi hade hittat den ”drunknade femte flyktingen”! Och om bara matte hade litat lite mer på sin hund redan första gången så hade vi hittat honom ännu fortare…något som de också påpekade vid genomgången efteråt…

Försvunna pojkar…nästan

Mitt på dagen kom nästa uppgift till vårat lag. Två pojkar hade försvunnit från en fisketur på en kraftverksdamm, och de befarades ha drunknat. Det var bara att ge sig dit och försöka leta reda på dem. Två timmar hade vi på oss.

Väl på plats fick vi veta att det inte alls rörde sig om två pojkar, utan en man och en kvinna, mannen hade troligen trillat ifrån en roddbåt, och kvinnan var lätt förståndshandikappad och irrade troligen omkring i skogen runt dammen och letade efter mannen.

Jag och Sussie fick ge oss ut på kraftverksdammen i en gummiflotte, med Dixie i fören, för att försöka söka av dammen och dess vassruggar efter mannen, medan de övriga tre delade upp skogen runt dammen mellan sig, och sökte av med sina hundar efter kvinnan. De spårade upp kvinnan ganska snabbt, och sökte sedan runt dammens kanter för att hjälpa oss att hitta mannen. Efter en stunds letande både på och runt dammen fick Dixie och Leifs schäferhane upp vittringen ungefär samtidigt, och Leifs schäfer var snabbt ute i vassen där den ”saknade mannen” låg och guppade i godan ro, med torrdräkt och allt. Därefter vidtog lite sökande efter mannens saknade flytväst, som efter en stund återfanns av Dixie på andra sidan dammen.

Vid genomgången efteråt fick vi veta att vi hade gjort en liten tabbe i båten. De hade lagt ut en liten nätkasse fylld med människohår under vattnet en bit ut från stranden. Den hade Dixie markerat, om än inte alldeles tydligt, och det hade vi tyvärr inte uppmärksammat i båten. Så den missade vi, och där gick vi nog miste om några poäng. Men annars hade vi gjort bra ifrån oss.

Resten av lördagkvällen avblåstes tävlingen, för vi skulle kunna ägna oss åt lite grillning och gemensam samvaro med de övriga lagen. Det blev en fin kväll med trevlig stämning och välbehövlig avkoppling och uppladdning inför de kvarvarande uppdragen.

 

Eftersök åt polisen

Nästa uppdrag kom mitt i natten för oss. En familj hade gått bort sig i skogen under en svampplockning, och hade nu varit borta i tolv timmar. Farmodern hade larmat polisen, och var mycket orolig eftersom pappan i familjen var diabetiker och nu inte hade kunnat ta sitt insulin på ett halvt dygn. Möjligheten fanns att han hade kunnat hamna i koma. Självklart hade detta hänt i ett otillgängligt område, och mer än två timmar fick eftersöket inte ta.

Eftersom området var ”svårframkomligt” så var vi tvungna att åka dit i en av militärens terrängbilar. Och det var en klaustrofobisk upplevelse! För det första ser de ut som övertäckta lastbilar, och eftersom det är så höga kanter på dem, så måste man lyfta (eller som i mitt fall baxa) upp hundarna på själva ”flaket”, och därefter försöka klättra upp själv på lämpligaste sätt. Sedan fälls sidorna ner, och man sitter på smala träbänkar i totalt mörker, och ser inte ett dugg, vare sig ut eller in. Det är väldigt trångt dessutom. När sedan bilen väl sätter igång, så är ljudnivån ”inne i flakutrymmet” så högt och bullrigt så att en gatuborrare antagligen skulle sakna sin asfaltborr. Ingen mysig upplevelse mitt i natten efter endast ett fåtal timmars sömn. Jag är glad att min hund verkar ha ett stabilare psyke än jag själv…

Efter en allt annat än bekväm resa kom vi ut i becksvarta skogen, och möttes av polismän på plats. Det enda ljuset som fanns till hands var det huvudvärksframkallande hysteriska blåljuset från polisbilens ”saftblandare” som stod på för fullt i skogen (hade sirenen också varit på hade jag inte stått ut!), och i detta flimrande ljus skulle vi försöka tyda kartor och utläsa vilket område som skulle bli vårt att söka av efter familjen.

Vårt område var så stort att vi fick dela upp det i två sektioner, och sektion 1 tog Sussie och Dixie med Lena som kartläsare, och sektion 2 tog Anna och hennes welshterriertik med mig som kartläsare. Leif utsågs till radiokontakt för båda våra grupper och bildade bas vid utgångspunkten. Där band vi också upp de hundar som inte skulle jobba för tillfället, Lenas och Leifs schäferhanar och så Gere.

Slalomsök var det som gällde, och Annas hund jobbade både snabbt och bra. Jag är ingen klippa på karta och kompass, särskilt inte med en ficklampa som enda ljuskälla, men redan efter första vändan kändes som om jag fick hyfsat grepp om hur man tar ut kompassriktningen, trots totalt kolmörker och snårig skogsterräng, och vi lyckades hålla ganska bra kurs i vårt sök. Efter ungefär halva vårt slalomsök hörde vi ett enda skall i riktning från basen. ”Det där lät som Gere”, tänkte jag, och det tyckte jag var konstigt, eftersom Gere vet att han ska vara tyst när han sitter uppbunden i bas. Strax efteråt meddelade Leif på radion att han hade hittat ”mamman och två barn”, så nu saknades bara ”pappan”. ”Hittade Leif dem?”, tänkte vi, ”Han var ju inte ute och sökte utan satt i basen?”. Men eftersom en person fortfarande saknades så fortsatte vi vårt slalomsök, och väntade med närmare besked till återsamlingen. 

Vi sökte i vårt område tills tiden började närma sig sitt slut, och då var vi tvungna att avsluta, även fast vi hade ungefär en fjärdedel kvar av vårt parti. Sussie och Lena hade hunnit söka av sin sektion, och patrullerade mot oss längs vägen som utgjorde gräns för området, för att åtminstone söka längs kanten av det parti som vi hade kvar, och möta upp oss för att sedan gemensamt gå tillbaka till basen. När vi inte hade mer än kanske femtio meter kvar mellan oss, ser vi plötsligt hur Dixie får upp en kanonstark vindmarkering, och brakar ut 90 grader rakt in i skogen. Hon spårar sedan raka vägen fram till den ”diabetessjuke pappan”, som ligger bekvämt och sover bakom en buske med både sovsäck och liggunderlag. Så vi hittade honom verkligen i sista stund, vi hade bara högst tio minuter kvar att leta på! Dixie fick mycket beröm för den markeringen!

Väl tillbaka i basen hos Leif och de tre andra hundarna så fick vi veta hur det hade gått till när han hittade den övriga ”familjen”. Han hade suttit med ryggen mot de uppkopplade hundarna, och koncentrerat sig på radiokontakten med oss som sökte. När Gere skällde till, för det var mycket riktigt Gere som jag hade hört, vände han sig om, och fick se hur hunden stod upp och markerade i riktning mot skogsbrynet tvärs över vägen. Antagligen hade Gere markerat åt det hållet en bra stund, och till sist blivit frustrerad över att Leif inte såg hans markering, och då skällt till en gång för att dra till sig uppmärksamhet. När Leif nu såg vad Gere höll på med, tog han sin egen hund och sökte i samma riktning. Hans hund tog genast upp markeringen, och hittade också mycket riktigt ”familjen” strax innanför skogsbrynet. På så vis fick vi hela ”familjen” samlad!

 

Försvunnen man…eller?

Efter ytterligare ett par timmars sömn väcktes vi för nästa nattliga uppdrag. En äldre man hade ännu inte efter flera timmar kommit tillbaka från sin kvällspromenad, och nu började hans fru bli orolig. Vi kommenderades ut för att söka efter honom.

På väg i mörkret mot den plats där vi skulle möta frun, stöter vi plötsligt på en bil som står på tvärsen över vägen med ljusen tända och förarsidans dörr öppen. Längre fram på vägen ligger en cykel omkullvält. Jaha, det var bara att skutta ur minibussen och se vilken hjälp som behövdes. I diket visade det sig ligga en ”skadad” flicka, som snabbt fick första hjälpen av Anna och Lena. Hon hade också förlorat sin plånbok i smällen, så efter omplåstringen tog Lena fram sin hund för ett mindre uppletande, och plånboken var snart återfunnen.  

Under tiden undersökte jag, Sussie och Leif bilen, och konstaterade snart att inga skadade, ja, inga personer alls faktiskt, återfanns i bilen. Leif kommenderade ut mig och Gere, och vi gjorde ett litet rutsök runt bilen för att se om Gere kunde få upp ett spår. Det fick han också, från bilens passagerarsida och rakt ut i skogen. Sussie följde med mig som radiokontakt med ficklampa, och vi fick order att följa upp spåret. Gere låg på bra i spåret, och efter en liten stunds spårande i skogen hittade vi ganska snabbt ”den berusade föraren”, som låg bakom en sten. Sussie haffade genast ”smitaren”, och han återfördes till olycksplatsen för att invänta polisen.

Bilolyckan visade sig förstås vara vårt egentliga uppdrag, någon äldre man att leta reda på fanns inte, utan det var bara ett villospår. Vid genomgången efteråt fick vi veta att några av de andra lagen hade tagit hand om cyklisten, men inte tänkt på att spåra upp föraren, utan hade hoppat in i minibussen och fortsatt efter det att cyklisten tagits om hand. Ett av lagen hade till och med åkt förbi hela olycksplatsen utan att stanna, helt inriktade på att ta sig till ”frun som saknade sin man”.

 

Gasolycka i tunnel

Sista uppgiften fick vi på söndag morgon, då det hade hunnit bli ljust. Vi fick inte särskilt mycket information innan, utom att regnkläder och stövlar skulle på.

Framme på plats möttes vi av representanter från räddningstjänsten. Det visade sig att man hade haft en gasolycka i det stora lagerbergrum, där man tidigare förvarade olja. Bergrummet bestod av en huvudgång, med ett vattendjup på bara någon decimeter. Denna förgrenade sig sedan i fem sidogångar, s.k. ”orter”, där vattendjupet gradvis ökade till ungefär midjehöjd. Halvvägs in i dessa orter fanns sedan en vägg med en ”manskapslucka” av större modell, och bakom denna lucka ökade vattendjupet till 12 meter! Miljön i hela bergrummet var mycket obehaglig, det var kolmörkt, det ekade mycket, och det var ett ständigt droppande och rinnande från taket, förutom allt vatten man vadade i på berggolvet.

I detta bergrum hade man alltså haft en gasolycka. Man visste att tre ”arbetare” befann sig kvar därnere, och det var dessa tre vi skulle lokalisera. Vi skulle bara få med oss en ficklampa, för det måste vara en speciell lampa utan risk för gnistbildning som räddningstjänsten har, och vi fick inte ha på oss någonting som kunde orsaka gnistor eller antändning, inte ens en radio. Vi skulle få följa med hunden fram till ”manskapsluckan”, men vi fick inte följa med igenom den (med tanke på vattendjupet), utan från ”manskapsluckan” skulle vi få skicka in hunden simmande så långt som spårlinan räckte. När spårlinan inte räckte längre måste hunden simma tillbaka.

Med dessa förutsättningar kunde det inte bli tal om något annat än en räddningshund. Lena och hennes hund gjorde sig i ordning, hunden fick stövlar på sig, och utrustades med sele och lina. Lena hade hjälm, och Anna hade också hjälm samt ficklampan, och följde med ner utan hund för att hjälpa Lena vid svåra partier med hunden. Jag, Sussie och Leif fick i uppdrag att söka av området ovanpå bergrummet, för att se om vi kunde få upp någon vittring från de ventilationsschakt som mynnade ut i skogen ovanpå bergrummet. Fick vi det kunde det kanske ge en ledtråd om var de saknade personerna befann sig.

Lena och hennes räddningshund gjorde ett utomordentligt arbete i den tuffa miljön, hittade två figuranter och fick upp vittringen på den tredje. När hon och Anna kom upp från bergrummet var de blöta ända upp till midjan efter att ha vadat i det kalla vattnet i orterna. Usch!

Jag och Leif hade inte inte fått några markeringar vid luftschakten i våra områden, men Sussies Dixie hade markerat en del vid ett av schakten i hennes område. Med ledning av detta och de markeringar som Lena fått nere i bergrummet så kunde vi på ett ungefär sluta oss till var den tredje figuranten befann sig, och det visade sig vara riktigt. Han satt i en liten gummibåt längre in i en av orterna än vad Lenas spårlina räckte. Så där fick vi höga poäng.

På genomgången efteråt fick vi höra att Lenas hund nog egentligen var den enda av alla lagens hundar som inte hade blivit nämnvärt berörd av den obehagliga miljön. Flera av hundarna hade vägrat att gå ner i bergrummet överhuvudtaget, och av de som gått ner hade ingen kunnat jobba till 100 % där nere. Dessutom hade det tydligt märkts att även flera av förarna varit påverkade av miljön, vilket jag förstår, för det var verkligen obehagligt. Så Lena och hennes hund gjorde verkligen en beundransvärd prestation!

Jag, Leif och Sussie fick tillfälle när uppdraget var slutfört att gå ner med våra hundar en liten bit för att se om de klarade miljön. Roligt nog verkade ingen av dem särskilt berörd, utan de var nyfikna och intresserade alla tre, men vi gick å andra sidan inte särskilt långt, och vadade aldrig ut i de djupare delarna, så man vet ju inte hur de hade reagerat om vi hade gått längre. Jag vet att jag själv tyckte att det var ganska obehagligt, så det är nog som jag sagt tidigare, att min hund nog har ett stabilare psyke än jag själv…

Detta var vårt sista uppdrag, och inklusive två uppdrag som jag inte nämnt här (ett pass med lite specialinriktad lydnad, och ett pass där det gällde att snabbt bygga ett vindskydd för övernattning ute i skogen) så var det totalt nio uppdrag. Det var nu dags att packa ihop alla tält och ägodelar och invänta prisutdelningen.

Och när prisutdelningen äntligen kom så visade det sig att vårt lag vunnit! Vilken lycka! Särskilt för mig och Sussie som var med för första gången. Vi hade tur som hamnade med så erfarna människor i laget, och vi har genom dem lärt oss otroligt mycket, samtidigt som vi har haft otroligt kul! Övningarna var alla mycket realistiskt upplagda, och när ens hund genomgår alla dessa påfrestningar som det innebär att bl.a. sova utomhus hela helgen, få lite sömn men mycket jobb, transporteras hit och dit på de mest märkliga sätt, utsättas för ständiga miljöombyten, och ÄNDÅ klarar av att jobba och lösa sina uppgifter, då får förtroendet för en själv och hunden en liten kick, och man tänker: ”Det var värst, vi klarar faktiskt detta…vi kanske till och med skulle klara detta på riktigt!” Och det är en härlig känsla!!!