MH står för Mentalbeskrivning Hund. Ibland stöter man fortfarande på benämningen MUH, som tidigare stod för Mentalbeskrivning Ung-Hund, och som var det gällande arbetsnamnet när endast hundar mellan 12-18 månaders ålder tilläts att genomföra beskrivningen. Idag är beskrivningen öppen för alla åldrar, och därmed har också benämningen "Ung-" tagits bort.

MH-beskrivningen är endast en ren beskrivning av hundens reaktioner i olika moment, och har alltså ingen värderande funktion av hundens inneboende egenskaper, som exempelvis korningens mentaltest har.

MH-beskrivningen har idag fyra huvudsyften:

För att åtminstone de första tre målen ska kunna uppnås, är det av intresse för flera instanser att så många hundar som möjligt MH-beskrivs.

Det är praktiskt omöjligt att mentalbeskriva alla i landet förekommande hundar, varför man redan på ett tidigt stadium slog fast att det i första hand är arbetsmässigt aktiva hundar samt hundar av brukshundsras som bör MH-beskrivas.

För att på ett enkelt sätt motivera ägare till aktiva arbetshundar, samt ägare till hundar av brukshundras, att MH-beskriva sina hundar, så har man infört tre regler gällande arbetande hundar och/eller hundar av brukshundras:

 

Vilken hund som helst kan idag göra ett MH. Det är öppet för alla raser. Men eftersom antalet platser vid en MH-beskrivning är begränsat, oftast till 8-10 hundar per dag, finns det en fastlagd prioriteringsordning över vilka hundar som har s.a.s. "förtur" vid MH-beskrivning. Detta kan tyvärr innebära att hundar som hamnar relativt långt ner i prioriteringsordningen kan få svårt att komma med på en beskrivning.

Den absolut största anordnaren av MH, tillika utbildare av mentaldomare, testledare och figuranter, är SBK. Deras lokalklubbar och rasklubbar anordnar ett stort antal MH varje år i olika delar av landet, och när och var de anordnas kan man läsa i deras tidning Brukshunden.

Om det är en lokalklubb inom SBK som anordnar beskrivningen, så är prioriteringen av hundar enligt följande:

Om det är en rasklubb inom SBK som anordnar beskrivningen, så är prioriteringen av hundar enligt följande:

Andra klubbar som har rätt att anordna egna MH-beskrivningar är bl.a. Goldenklubben och Labradorklubben, m.fl. Dessa klubbar har då tecknat samarbetsavtal med SBK, och har då sina egna inbördes prioriteringar vad det gäller vilka hundar som får deltaga.

MH-beskrivningen är framtagen för att i största möjliga mån ge en fingervisning om vad en hund har för mentalitet, dvs vad hunden "har i sig", utan att det ska ha någon större betydelse vad den bär med sig för erfarenheter i livet. Därför vill man fortfarande helst göra MH-beskrivningen redan mellan 12-18 månader, för att begränsa yttre påverkan såsom skrämselerfarenheter, förvärvad skottberördhet, m.m.. Utformningen av beskrivningen är gjord på ett sådant sätt att de utstuderade momenten ska få hundens inneboende egenskaper att komma fram i en reaktion, oavsett hundens tidigare erfarenheter. Självklart kan man aldrig "skala av" alla hundens tidigare erfarenheter så noggrant så att de helt saknar betydelse, men med MH-beskrivningen så kommer man i alla fall tillräckligt nära för att de miljömässiga erfarenheterna i de flesta hundars fall ska kunna räknas som försumbara. Beskrivningen består därför av noga utprovade situationer som hunden ställs inför för att man ska kunna bilda sig en uppfattning om hur hunden reagerar.

För varje moment finns det fem rutor att kryssa i, beroende på hur intensiv hundens reaktion är. Beskrivningen görs av en utbildad mentalbeskrivare eller mentaltestdomare, som noggrant granskar hundens reaktioner i varje situation.

Momenten är:

Hund och förare går runt de passiva åskådarna, och sedan fram till testledaren som står passiv och tyst c:a 10 meter därifrån.

Testledaren hälsar på föraren och sedan på hunden, för att se om den är tillgänglig. Därefter tar testledaren kopplet från föraren och går iväg 10 meter med hunden för att se om den godvilligt följer med och kan fungera med främmande person.

Testledaren går sedan tillbaka till föraren, lämnar tillbaka kopplet, och sätter sig på huk för att klappa lite på hunden samt titta på tänderna, för att se att hunden accepterar att bli hanterad.

Föraren börjar vifta med en kamptrasa längs marken, och ska försöka engagera hunden som är okopplad. Föraren kastar sedan iväg trossen till testledaren som gör likadant, för att sedan kasta tillbaka kamptrasan. Detta upprepas ännu en gång, varefter testledare kastar trossen c:a 10 meter bort. Om hunden tar den lockas hunden in, och hela proceduren upprepas ytterligare en gång.

Efter andra gången försöker testledaren få igång en kamplek med hunden. Detta för att se leklust, hur hunden griper tag i föremålet, och hur aktiv hunden är i leken, t.ex. om den fortsätter dra när testledaren slutar, eller om den också slutar med dragkampen då.

En trasa dras i ett snöre längs 10 st trissor nerkörda i marken, så att den ser ut som en bortflyende kanin eller liknande. Hunden släpps när trasan hunnit halva sträckan, och får då springa ikapp och ta fast "bytet".

Detta moment genomförs två gånger, för att pröva jaktlust, målinriktning, och motivation.

Föraren och hunden stannar på en viss plats i tre minuter då föraren gör absolut ingenting, bara står stilla och mediterar. Tanken är att man ska få se om hunden kopplar av när föraren är inaktiv, eller om den börjar med någon form av mer eller mindre aktivitetshöjande beteenden.

Hunden och föraren står tysta i ena änden på en lång, öppen glänta. Vid momentets startande hörs fyra korta ljud, t.ex. handklappningar. Därefter kommer en huvövertäckt figur fram ur buskarna c:a 40 meter framför ekipaget. Figuren går omväxlande nedhukad och omväxlande nigande tvärs över gläntan. När figuren gått två tredjedelar av sträckan över till den andra sidan stannar den, tar av sig huvan, plockar fram en kamptrasa och börjar jonglera med den, samt försvinner sedan in i buskarna. Därefter släpps hunden.

Om hunden springer fram och letar reda på figuranten så kommer denne fram och bjuder upp till dragkamp med hunden. De leker i 10 sekunder, och därefter slutar figuranten att leka för att se om hunden vill fortsätta. Efter ytterligare 10 sekunder återupptas lekandet igen, för att återigen avstanna efter samma tid.

Man vill bl.a. se om hunden visar några hotfulla beteenden på avstånd mot figuren, om den följer figurens förehavanden med intresse, om den vågar springa fram till figuren efter att den gömt sig, samt om den har lust att samarbeta och leka med denne främmande person på avstånd från föraren.

Hund och förare flanerar längs en skogsstig. Plötsligt flyger en overall upp tre meter framför dem. Man vill se hur hunden reagerar i en överraskande situation, när den inte är engagerad i någon annan handling. Detta är ett mycket viktigt moment, eftersom det är en situation som kan hända i verkligheten, t.ex. om ett barn kommer springande runt ett hörn precis framför hunden.

Efter att hunden har "reagerat klart" på själva uppdykandet vill man se om den går fram och undersöker overallen själv eller med hjälp, och om hunden sedan, efter att ha fått undersöka overallen, fortfarande visar någon kvarstående rädsla eller intresse för den, då man passerar den nu stilla overallen upprepade gånger.

Hunden och föraren flanerar längs en annan skogsstig. Plötsligt dras en kedja längs med en korrugerad plåt inne bland några buskar (man hoppar själv till av rasslet). Man vill se hur hunden reagerar vid det plötsliga ljudet, och om den själv går fram och undersöker vad det var som lät, samt om den efter att den fått undersöka kedjan visar någon kvarvarande rädsla eller intresse när man passerar den nu tysta kedjan upprepade gånger.

Hunden och föraren står i en glänta. Ungefär 20 meter in i skogen står två lakansövertäckta figurer, en snett till höger, och en snett till vänster, med 25 meter emellan sig. Dessa börjar långsamt, långsamt röra sig mot hunden och föraren växelvis 3 meter i taget, dvs när den ena går, står den andra stilla.

När de nått ända fram till 4 meter från hund och förare vänder de sig sakta om och står med ryggen emot ekipaget. Hunden släpps.

När hunden tagit kontakt, ger testledarens order, och så klär föraren av spökena och de visar sig vara människor.

Man vill se om hunden visar några hotbeteenden mot de hotfulla spökena när de långsamt närmar sig, om den agerar mot båda spökena eller koncentrerar sig på det ena, om den visar rädsla eller flykttendenser vid något tillfälle, om den vågar gå fram till spökena och undersöka dem själv eller med hjälp, samt hur den reagerar när den förstår att det är människor.

Likadant som Lek1, med den skillnaden att det istället är föraren som så småningom inleder dragkamp med hunden. Detta för att se om de olika prövningarna under beskrivningens gång har påverkat hundens leklust.

Mentalbeskrivningen avslutas med ett vanligt skottprov, dvs en pistolskytt som är gömd 20 meter från hunden och föraren skjuter 2 skott först medan hunden leker med sin förare, och sedan 2 skott när den står/sitter stilla och gör ingenting. Och det är ju bara för att se om den är skottberörd, helt enkelt.

Visar hunden någon gång under beskrivningen sådan rädsla eller sådant överslag så att den är uppenbart påverkad av situationen, så avbryts beskrivningen helt och hållet, och hunden får avreagera, varva ner och åka hem. För tanken är inte att utsätta hunden för påfrestningar som den inte klarar av att hantera, utan det handlar enbart om en beskrivning av hundens reaktioner inför främmande situationer. Därför kan man heller inte bli "godkänd" eller inte, utan om hunden genomför hela beskrivningen och klarar skottprovet så säger man "genomförd MH med godkänt skottprov".

Rutorna i MH-beskrivningens protokoll ger alltså ingen värdering på hundens reaktioner, utan visar bara hur intensiva de är. Ju större reaktion/handling/intensitetsnivå, desto längre till höger sätts krysset. Vad som kan anses som önskvärt varierar naturligtvis från ras till ras, men generellt sett kan man väl säga att på de moment som inkluderar direkt kontakt med testledare/figurant så är det allmänt sett bra med kryss i mitten eller till höger i protokollet, och på de moment som inkluderar avreaktion efter en rädsleupplevelse, dvs när man tittar på kvarstående rädsla och/eller intresse, så är det allmänt sett bra om just dessa kryss är så långt till vänster som möjligt, dvs med låga värden. Detta eftersom en hund som är vänligt inställd till människor runt omkring sig, och som avreagerar ordentligt och inte behåller rädslan efter en obehaglig upplevelse, har lättare att fungera i vårt samhälle idag, med alla dess olika typer av störningar.

MH-beskrivningarna är som sagt öppna för alla raser, och för alla raser som har MH-beskrivna individer, så finns det utarbetade spindeldiagram, s.k. rasprofiler, vilka tydligt visar hur rasgenomsnittet vid de olika momenten ser ut. Och detta kan ge anledning till eftertanke... Är t.ex. rädslereaktionerna genomsnittligt höga i en ras, med lågt genomsnitt på avreaktion, så kan det vara ett tydligt tecken på att rädslor är något man bör ta hänsyn till i sitt avelsarbete. En rasprofil kräver att det finns en stor andel MH-beskrivna hundar i rasen, eftersom en rasprofil helt enkelt är ett genomsnitt för hur rasen är idag. Är de beskrivna individerna inom rasen få, eller enbart från vissa specifika blodslinjer, kan rasprofilen rentav bli något missvisande, eftersom dess utformning enbart styrs av vilka individer som beskrivits. Rasprofilerna av de olika MH-beskrivna raserna kan hittas hos Genetica, där Per-Erik Sundgren lagt upp de olika spindeldiagrammen som han har utarbetat.

Ett ras-ideal, s.k. idealprofil, kräver å sin sida inte så många testade hundar, men istället är en sådan betydligt svårare att utarbeta. Detta eftersom en idealprofil är ett "idealprotokoll" med vad som ska betraktas som "de mest önskvärda" reaktionerna inom just den rasen, så som en "idealhund" skulle reagera. Att utarbeta en sådan kräver stor kunskap om rasens önskvärda natur, vad rasstandarden säger, samt en stor samstämmighet bland uppfödarna om hur man vill att rasen ska utvecklas i framtiden. En idealprofil är således inte en profil på hur rasen är idag, utan snarare ett mål för uppfödarna att jobba emot. Sådana idealprofiler finns dock bara utarbetade för bruksraserna än så länge. Det kan förstås tänkas att också andra raser med hög andel MH-beskrivna individer snart gör egna idealprofiler.

Flera av bruksrasernas rasklubbar har också utsett vilka reaktioner de absolut INTE vill ska förekomma, och som då räknas som diskvalificerande för exempelvis avelsrådgivning och valphänvisning. (Exempelvis anser Rottweilerklubben att ruta 1 på Kontakt/Hälsning är diskvalificerande för rasen, eftersom den rutan innebär att hunden avvisar kontakten med morr och/eller bitförsök.) Sådana diskvalificerande fel finns då oftast omnämnda i rasklubbens riktlinjer för avelsrådgivning och/eller valphänvisning.

Att en hund har genomfört en MH-beskrivning är dock inte en merit i sig, utan bör snarare betraktas på samma sätt som att hunden har genomfört en HD-röntgen. Det är en möjlighet att få veta ett resultat. Frågan är istället vad hunden hade för reaktioner på beskrivningen? Avvisade den kontakt med morr och/eller bitförsök, bet den i overallen när den blev överraskad, klarade den inte av att avreagera på skrämselmomenten...? En sådan hund bör kanske inte användas i avel. Samma sak med en hund där testdomaren väljer att avbryta beskrivningen pga att hunden har "lagt på" sig för mycket rädsla mellan momenten. Den bör nog inte heller gå i avel. Kanske går inte just de egenskaperna i arv, om man har tur, men det är statiskt visat att risken är stor att de gör det...

Sedan kan visst de hundar som antingen avbrutit beskrivningen eller reagerat på ett icke önskvärt sätt ändå fungera alldeles utmärkt i sitt dagliga liv, men då är det oftast tack vare duktiga ägare som klarat av hundarna, och detta i en miljö som hundarna har lärt sig fungera i.

På motsvarande sätt finns det hundar som kanske genomför en MH-beskrivning med glans, men som inte kan umgås med andra hundar och som helt tagit kommandot hemma. Detta beror dock i de flesta fall egentligen inte på hundens egen inneboende mentalitet, utan har oftast att göra med uppfostran, social anpassning till andra hundar (och människor), samt ägarens relation till hunden.

En hund med vad som kan anses som ett bra MH-resultat har oftast en bra och stabil mentalitet i grunden.

Vanligtvis är det så att en hund med utmärkta reaktioner och avreaktioner på en MH-beskrivning, dvs med god mentalitet, i allmänhet även är en trevlig hund i sitt dagliga liv, då den har lätt att anpassa sig till nya människor och situationer, inte tar åt sig alltför mycket om den blir skrämd, och har en vänlig inställning till omvärlden.

Angående skotträdsla så händer det ibland att man stöter på åsikten att just detta borde sakna betydelse, eftersom det är en förvärvad rädsla. Detta är en sanning med modifikation. Det är på flera sätt bevisat att skotträdsla är nedärvbart. Det betyder inte att valparna till en skotträdd tik är rädda för just skott redan när de föds, men själva den allmänna ljudkänsligheten är en egenskap den också, precis som vilken annan egenskap som helst. Och ljudkänslighet kan nedärvas, precis som andra egenskaper.

En hund som är ljudkänslig, har naturligtvis också lättare att senare under livet lägga på sig en skotträdsla, eftersom en sådan hund är känslig för de flesta kraftiga ljud i allmänhet, och oftast hårda skarpa ljud i synnerhet. Så denna hund kanske lägger på sig en skotträdsla i en situation där en mindre ljudkänslig hund inte skulle ha lagt på sig någon skotträdsla. På så sätt är även skotträdsla nedärvbart.

MH-beskrivningen är alltså ett värdefullt instrument för att visa mentalitet, men är inget absolut redskap.

Att en beskrivning är utförd är heller ingen merit i sig, på samma sätt som en höftledsröntgen inte är någon merit i sig. Det är resultatet som räknas.

Och för att MH-beskrivningens fyra huvudsyften ska kunna uppnås, är det viktigt att så många hundar som det överhuvudtaget är möjligt MH-beskrivs under sin livstid.