Meile går ut för att leta efter ett en timme gammalt spårupptag i ruta.När hunden spårar så använder den sitt utmärkta luktsinne till att följa den markbundna vittringen av en person som har gått en viss sträcka. Vi vet inte idag exakt vad det är för doftmolekyler hunden följer när den spårar, eller hur hunden identifierar ett spår, hur den skiljer en persons spår ifrån ett annans, samt exakt hur hunden kan vara så exakt i sin riktningsbestämning.

Det man vet är dock att hunden till stor del följer en kombination av de doftmolekyler som uppstår när vi krossar vegetationen under oss, samt de doftmolekyler som vi lämnar efter oss, från skor, kläder, och kropp.

När man lägger ett spår, så stiger först den krossade vegetationens snabbt avdunstande doftoljor uppåt, samtidigt som de doftmolekyler som vi släpper ifrån oss virvlar neråt. Dessa tillsammans åstadkommer ett brett stråk av virvlande doftmolekyler, den så kallade doftkorridoren. I normalt svag vind så har denna lagt sig efter ungefär 20-40 min. Denna doftkorridor är anledningen till att en hund kan slå från sida till sida med hög nos, när den följer ett väldigt färskt spår där doftmolekylerna fortfarande virvlar i luften. Doftkorridoren kan också driva en aning åt något håll, beroende på vind, och därför kan det ibland se ut som om hunden spårar vid sidan om spåret. När man lär en oerfaren hund att spåra, så bör man därför undvika att låta hunden börja spåra i motvind, då den ju får hela doftkorridoren blåst emot sig, och man bör också låta spåret ligga en bra stund innan man släpper på hunden, så att doftkorridoren har hunnit lägga sig, och hunden redan från början lär sig att vara noggrann och spåra i det som återstår, nämligen spårkärnan.

Meile har hittat sin gosenalle som låg i slutet av det c:a 400 meter långa och över en timme gamla spåret. Nu selas han av.Spårkärnan är spårets mittpunkt, alltså precis där spårläggaren har gått. Spårkärnan består av de långsamt avdunstande doftoljor som blir kvar från vegetationen och från personen ifråga sedan de snabbt lösliga ämnena har avdunstat. Efter att de snabbt lösliga ämnena har avdunstat blir spåret svårare för hunden ju längre det får ligga, och ett spår som är två-tre dygn gammalt kräver en erfaren spårhund.

Man kan därför säga att den ideala liggetiden på ett spår för oerfaren hund bör ligga någonstans mellan 40 minuter och 2 timmar, för att göra det så enkelt som möjligt för hunden. På den tiden bör det mesta av doftkorridoren ha försvunnit, och det mesta av spårkärnan bör fortfarande vara kvar.